Me, Myself and I...

I lördags, igår och idag har jag "emlat", beklagat mig och gnällt över min förskräckligt onda tå. Att det ska göra så förbaskemej ont att "sopa" i tårna och speciellt stortån!? Tänker jag efter så har min stortå o min sköna divansoffas blanka, metallben mötts i strider en sisådär hundrafemtioelva gånger. Alla dessa hundrafemtioelva gånger har min tå vunnit kampen. Men så inträffar det otänkbara. Den hundrafemtiotolfte omgången, som således inträffade i lördags när jag självfallet var på väg till festerier, var det så dags för en ny segrare att ta plats på pallen. Min förbannade-jävla-helvetes-stortå:s fina segersvit bröts och blodvite uppstod. O det gjorde så in i bängen ont att jag inte fick fram ett knyst... till en början. Istället för att svära o leva rövare vek jag mig dubbel i ett stort jäkla asgarv. Ett snabbt adrenalinpåslag? Normalt? Tveksamt!

Jag trodde i mitt stilla sinne att veckans fadäskvot var fylld. Men ack vad jag bedrog mig. Blåögt att tro kanske med tanke på att veckan inte är över på långa vägar (dagar) Efter alldeles för få timmars sömn i helgen och en natt på jobbet hoppade jag imorse kvickt o raskt in i duschen och parkerade sedan ändan i den ovan nämnda divansoffan med en kopp kaffe. Letade fram den lilla, vita, fina burken med salva som jag fått av mammsen och började smörja in fötter, ben och armar. Tyckte salvan luktade ovanligt gott men reflekterade inte så mycket mer över det utan fortsatte smörjeriet. När jag sen kom till händerna reagerade jag på salvans konstiga konsistens och ovanligt goda doft och sneglade därför på burkens etikett för att då inse att jag smörjt in nästan hela mig med hårinpackning. Hårinpackning!! Suck, pust, spott och fräs. Det ska då vara jag, såklaaart, som lyckas med just detta. Blir nästan rädd för den klantarsligt, tankspridda människa jag fatiskt är!

Fadäser till trots och en ömmande tå... jag luktar iaf gott.


Höjdpunkt nummer fem

Adventspynt med tillhörande mys