Me, Myself and I...

Idag är jag frustrationernas mästare. Det kryper, sparkar och bränner i hela min träningstokiga kropp. Det kliar ut i varenda fingerspets, tåspets ja till och med längst ut i hårtopparna svider det. Min kropp vill träna, ösa gärnet och slita tills svetten sprutar och benen viker sig av trötthet. Toklöpa spåret tills pulsen når max och mjölksyran sprider sig i benen.

Jag vill, jag vill, jag vill. Men jag kan inte, kan inte, kan inte. Orden "kan inte", "får inte" och "bör inte" förföljer mig likt envisa hjärnspöken som aldrig någonsin lämnar min lilla tankeverksamhet. De hytter med ett stort varningens finger, det största man kan finna. "Du är inte frisk än, du vet att det tar tid och måste få ta tid. Skynda långsamt!" Men tid är det enda jag inte har, åtminstone inte om tålamodet får tala. Det sviktar och jag skulle mer än gärna införskaffa lite extra någonstans ifrån. Hur gör man när tålamodet sviktar förutom att ta det lugnt som jag så många gånger fått höra och andas o räkna till tio om och om och om och om igen!? Länken mellan lår och vad jävlas så förbaskat med mig och ni som känner mig har nog redan räknat ut att knät är anledningen till all frustration. Förbannade, förbannade knä.

Efter regn kommer solsken, efter mörker kommer ljus, efter knäskada o träningssvagt år kommer friskt knä och fotbollslir? Håll tummarna, för allt i världen. För jag orkar inte hålla mina egna mycket längre till...

Free fallin'

Mer träning åt folket.. och mig - hopefully