Älskade bröder
"Carro, hååll käften!" "Shortleg, når du upp till bordskanten eller ska vi hämta en kudde åt dig att sitta på?" "Ser du verkligen över ratten när du kör bil?" "Hallå alla, sänk promenixfarten lite, syster hinner inte med!"
Jag älskar verkligen mina bröder, över allt annat. Att de båda alltid marar och jävlas med mig, gaddar ihop sig emot mig, skojar om mina korta ben (som för övrigt inte speciellt korta, inte kortare än någon annans, så det så!) i var och varannan mening rör mig inte i ryggen. De vet nog båda två att jag är en storasyster som är sjukt svag för mina småbröder. Det har jag alltid varit och kommer så alltid att vara. Jag skulle utan tvekan gå genom eld för mina små raringar till bröder. Syskonkärlek kallas det visst o det är la fantastiskt.
Sååå i förmiddags när jag brottades med saffransdegen i mitt adventspyntade lilla kök kom jag att tänka på vad ena brorsan brukar säga till mig när jag är så fix-och-donig som jag varit idag. "Syrran, du blir en bra fru till någon en dag" O jag är fanimej beredd att hålla med honom.
Some day...
Höjdpunkt nummer sex
En barfotastund i gräset
Fadäser
Jag trodde i mitt stilla sinne att veckans fadäskvot var fylld. Men ack vad jag bedrog mig. Blåögt att tro kanske med tanke på att veckan inte är över på långa vägar (dagar) Efter alldeles för få timmars sömn i helgen och en natt på jobbet hoppade jag imorse kvickt o raskt in i duschen och parkerade sedan ändan i den ovan nämnda divansoffan med en kopp kaffe. Letade fram den lilla, vita, fina burken med salva som jag fått av mammsen och började smörja in fötter, ben och armar. Tyckte salvan luktade ovanligt gott men reflekterade inte så mycket mer över det utan fortsatte smörjeriet. När jag sen kom till händerna reagerade jag på salvans konstiga konsistens och ovanligt goda doft och sneglade därför på burkens etikett för att då inse att jag smörjt in nästan hela mig med hårinpackning. Hårinpackning!! Suck, pust, spott och fräs. Det ska då vara jag, såklaaart, som lyckas med just detta. Blir nästan rädd för den klantarsligt, tankspridda människa jag fatiskt är!
Fadäser till trots och en ömmande tå... jag luktar iaf gott.
Höjdpunkt nummer fem
Adventspynt med tillhörande mys
En mästare på frustrationeri
Jag blir ledsen när människor omkring mig inte mår bra, det gör mig ont, i hjärtat och jag blir oerhört frustrerad när jag inte räcker till. Vad gör jag för fel? Vad gör jag egentligen rätt? Vad mer kan jag göra? Om jag gör si eller så istället? Jag, jag, jag... Det är där jag måste stanna upp och verkligen tänka till. Jag är faktiskt inte någon jävla moder Teresa som jag ibland tror och kanske önskar. Jag vill finnas och stötta, hjälpa gud och alla människor. Till och med de som allra minst "förtjänar" det, men det finns ingen som kan, eller för den delen orkar, stötta och peppa alla runt omkring en utan att det görs på bekostnad av något annat. Såvida man inte får minst lika mycket tillbaka, men hur ofta sker det? Stötta människor som gör detsamma för dig. Omge dig av människor som ger dig energi och inte suger musten ur dig." Tänkvärt, I know!
Tänk om jag med ett knäppande finger kunde göra saker och ting till de bästa för mina nära och kära. Tänk om stora hinder kunde rivas bara jag önskade det tillräckligt mycket. Tänk om jag hade pengar i överflöd så jag kunde borda alla nära och kära på ett charterplan och flyga till varmare, soligare, ljusare breddgrader. Tänk om "tänk om" inte fanns...
Höjdpunkt nummer fyra
En varm, go kram från någon som verkligen menar den
Fina rader
We were given two hands to hold
Two legs to walk
Two eyes to see
Two ears to listen
But why only one heart?
Because the other one
Was given to someone for us to find
Höjdpunkt nummer tre
Ett varmt bad
Maybe baby
Ibland eller rentutav väldigt ofta undrar jag om människor som hittat sin prins/prinsessa på riktigt förstår hur lyckligt lottade de är? Besvarad kärlek, klicket, han med det berömda "det"... Vart håller min prins hus? Vart gömmer sig min grabb med "det"? När kommer mitt klick? Hohoo (inte som tomten låter, ok!), vart ääär duu?
Maybe this Christmas will mean something more
Maybe this year love will appear
Deeper than ever before...
Mmm, maybe this Christmas
Maybe baby, det får framtiden utvisa...
Höjdpunkt nummer två
Ett rart sms från en kär vän
Tatueringstankar
Har hamnat här efter många om och men och tankeslängar hit och dit. Jag har mången gång rynkat lite på näsan och funderat på varför jag egentligen har denna blogg? Finns där något intressant i det jag skriver överhuvudtaget?
De vanliga bloggvarianterna med "gick upp imorse vid 7:23 piiip, tvättade håret, fönade håret, 'moussade' håret, borstade håret, tupperade håret, sprayade håret.." (Bl bla bla, jag antar att budskapet når fram?) .. intresserar mig inte det minsta. Är detta något folk i allmänhet kanske vill läsa om? Personligen föredrar jag att läsa om tankar och funderingar hit och dit. Jag vilar hellre ögonen på en blogg där 'författaren' praktiskt taget slänger käft med sig själv och 'underhåller' eller driver med sig själv o sina meningar, än att läsa om dessa till punkt och pricka beskrivna dagar som en del tycks vilja dela med sig. Huuur ingående behöver man egentligen vara när man beskriver sina dagar? Timmar, minutrar, sekundrar? Jag försöker rannnsaka mig själv lite här...
Hursom, printar man sådana inlägg för att man verkligen vill nå ut och verkligen vill berätta för sina läsare (hur många eller få de än må vara) med hur mycket tandkräm man haft på tandborsten eller hur många baconskivor man ätit till lunch eller för all del vilket gräl man haft med ditten o datten. Eller är det rentutav så att dessa bloggare/bloggerskor är så ingående i sina inlägg för att de annars inte har något alls att skriva? Hmm.. jag kliar mig på hakan, funderar och inser att jag inte är speciellt mycket bättre själv, egentligen...
På en skala mellan 1 till 10 är skriva-blogg-och-berätta-om-min-vardag-motivation på 0 och på en skala mellan 1-10 innehar mitt liv för tillfället en intressesiffra på en sisådär 1, 2. Inte en speciellt spännande tjej som printar här inte. Jag har i skrivande stund kommit fram till att jag ordbajsar mig igenom praktiskt taget alla mina inlägg.
Kul blogg, kul tjej, kul liv!
Nåväl, som rubriken förtäljer, går jag i tatueringstankar, dagligen. Tatueringar är så jäkla fint, speciellt om dess budskap och placering har en historia. Jag tror mig äntligen, ääntliigen veta vad dessa skinprints ska bli och har två-tre ställen jag skulle vilja utsmycka. Nu gäller det bara att ta sig i kragen och se till att det blir gjort.
Populära rader kommer åter...
Höjdpunkt nummer ett
Vaniljglass en varm sommardag
